Lilla fiskeordlistan
A B C D E F G H I J K L M N P R S T U V W Å Ä Ö
Abu Garcia Charles Garcia och Otto Gumprich började i USA på 1920-talet importera och sälja råmaterial till flugfiske. De startade Charles Garcia & Co 1930 och blev snart ledande försäljare av flugfisketillbehör. De blev 1948 tillfrågade av en
sportgrossist i New York, om de kunde skaffa fram nya spinnrullar. De började leta efter en tillverkare och fann Abu, som då gjorde Record 1500. Efter en del förbättringar kunde Ambassedeur introduceras 1952. Rullen gjorde snabbt Abu marknadsledande. Omkring 1970
hade den givit Garcia & Co 80% av marknaden för rullar. 1978 slogs de båda företagen ihop till Abu Garcia, Inc.
Agn Aktion Läs mer om aktion på [Om spöaktion och fiskeklasser]
Ambassadeur Angel Berggylta Borstmask Bottenmete Bränningssänke Butt Catch-and-release Centrifugalbroms Chocklina Clementspridare Commodore Daggmask Drifta Drilla Drivpirk Dygnsrytm Dvärgpirk Dörj Finnhake Fiskarter Fiske 1-4 Fisksorter Flatfisk Vanligast i svenska vatten är skrubbskäddan. Den trivs även i bräckt vatten och klarar sig i sött, men kan då varken leka eller reproducers sig. Kännetecken: benknutor och små taggar på ryggen; sspräcklig i svart, brunt och grått; undersidan är vit, men även här kan finnas fläckar. Lever
på vintern på 20-40 meters djup, men kommer in till grundare vatten i maj-nov. Flugfiske Flötmete Fredningstid Frilinemete Frälsare Gap eller Gape Garcia Glasfiber Grenårigg Gula kortet Läs mer om Gula kortet pÅ [Gula fiskekortet]
Gula ligan Gumprich Gyrodactylus salaris Gäddtänder Haj Harpa Haspel Havsfiske Huggkrok Huggpirk Håv Hörsel Insjöfiske Is Råkar uppstår då två iskanter pressas upp på varandra (=resråk) eller neråt (=sänkråk) där de möts. Packis är lösa isflack som driver samman och fryser. Vindbrunnar är områden med ibland öppet vatten och ibland nyis. Stavis kallas den våris
där vattnet har tärt underifrån och solen ovanifrån; det bildas då isstavar med rörhål i isen, där smältvatten rinner ner. Denna is är ruskigt förrädisk.
Isfiske Fiska på olika djup, då fisken står olika beroende på vattentemperatur och tillgång på föda. Generellt står fisken grunt på hösten och våren, men allt eftersom det blir kallare söker den sig mot varmare vatten på djupet.
På vintern då vattnet äe kallt och mörkt finns dock ont om föda och de flesta fiskar (utom rödingen) står då mest stilla. Jigg Karp Kikmete Klass Läs mer om klass på [Om spöaktion och fiskeklasser]
Knaggrocka Knutar Kolfiber Komposit Krok Kustfiske Kustmete Kustspö Lakkrona Laxing Laxtrappa Linor Tjocka linor skall man inte kasta med. Nylonlinor töjer sig och därför använder man ibland tvinnad nylonlina eller metallina.
Lufttryck M-aktion Magnetbroms Metallina Mete Metpirk Minimimått Mormyska Multiplikatorrulle Mysis Mäsk Norsabborre Nymf Paternostertackel Pelagisk fisk Pigghaj Pirk eller Pilk Pirka Put-and-take Record Risvase Rocka Rotenon Rundfisk Ränndörj Röding Sandmask Sandål Sinnesorgan Sidolinjen är framförallt rovfiskars sinnesorgan för fjärrkänsel och de registrerar avståndet till bytet genom de vibrationer det utsänder. Bankar man i botten på båten är det framförallt vibrationerna fisken registrerar, medan ljudets karaktär inte har så stor betydelse. För människan är det tvärtom, ty det är inte hur högt, utan snarare hur och varför det låter, som vi fäster oss vid.
Fiskar har ingen hörselsnäcka och har därför sämre tonuppfattningsförmåga än vi. De kan därför sannolikt blott uppfatta ljud med låga svängninstal. Undantaget är fiskar med simblåsa, som torskar. De har förmodligen lika bra hörsel som människor, tack vare att blåsan fungerar som en förstärkare. Fiskarna har även lock- och varningsläten (vilket de knappast skulle haft om de inte kunnat uppfatta dem). Synsinnet fungerar på korta avstånd och kan då utlösa en huggreflex, men på djup under 50 meter är synen i princip oanvändbar (det finns väldigt lite ljus). De har stereoskopiskt seende i relativt snäv vinkel (30 grader framför nosen).
Fiskögat är anpassat till att passivt registrera rörelser och ljusvariationer. Fiskar har även sämre färgsinne än oss, speciellt inom det röda området. Redan vid c:a 5 m försvinner rött ljus, därefter gult, grönt, blått och till slut violett. även formseendet är dåligt; fisken reagerar bara på grova, karakteristiska detaljer.
Skatbo Slantfiske Snapper Snarning Spinn Spinnare Spiralbly Sportfiske Spridare Spö Spöhållare Streamer Svinlever Svirvel Tackel Teleskopspö Testkurva Trattning Trollingfiske Tunga Tusenbröder UL Vajertafs Vattentemperatur Vinterfiske Wobbler Ändtackel
Ett företag sammanslaget av Abu Svängsta och Charles Garcia & Co. Abu Svängsta grundades omkring 1920 av Göte Borgström, en ingenjör som bodde i Svängsta, vid Mörrumsån. Han fiskade mycket och sökte ett
sätt att förbä,ttra dåtidens redskap. Abu, Aktiebolaget Urfabriken, tillverkade även fickur, taxametrar och apparater för telefonväxelstationer, av hög kvalitet. Hans experiment med olika rulltyper ledde småningom
fram till ett samarbete med Charles Garcia & Co.
För havs- och kustfiske är sandål, borstmask, bläckfisk, sill och makrill utmärkta beten. Även räkor, krabbor, musslor och svinlever går bra. För insjöfiske är daggmask och mysis bra, liksom bitar av andra insjöfiskar. Det måste
vara färskt och lukta gott. Skärs i strimlor där sista delen får hänga fritt. Ju större fisk som skall fångas, desto mer agn måste naturligtvis till.
Beteckning på spöts egenskaper, t.ex hur det böjer sig. Man brukar skilja mellan (1) hel-, lugn-, P-, eller parabolisk aktion, som innebär att hela spöt böjer sig från butten till toppöglan, och det gäller framförallt spön för havsfiske, eftersom denna aktion
lättare tröttar ut fisken, (2) halv-, M-, eller tvåtredjedelsaktion, där spöt böjer sig från toppöglan och ner till mitten, vilket gäller de flesta spön för kustfiske, (3) topp-, T-, eller snabb aktion, där spöt böjer sig
lätt i toppen och bara vid stora tyngder böjer sig mera, framförallt gäller detta spön för trollingfiske, där man vill ha fiske från båt och samtidigt ha ett spö som registrerar små napp, och lätta spön, där man med en måttlig handrörelse
kan få iväg ett litet drag ganska långt.
Namn på visst, högkvalitativt märke av multiplikatorrulle, som introducerades 1952. Utvecklad ur Record-rullarna. Idag räknar man med att det finns c:a 25 miljoner ambassadeurrullar bara i USA.
Angelkrok är en speciell kroktyp, med en form som påminner om en triangel med stor bas. Krokens skaft (triangelns bas) balanserar horisontellt i förhållande till linan. Används för att agna med hel småfisk, som då får en naturlig position i vattnet, eftersom betet
hänger vågrätt.Angelfiske är ibland inte tillåtet eftersom det inte betraktas som sportfiske.
Lever nära branta klippor. Fiskas oftast med flöte. Man kan även spöfiska med paternostertackel med en enda krok 1/10. Bra att mäska för. Tas bäst in med håv pga den svaga munnen.
Bra allroundbete för kustmete och havsfiske. Masken ser ut som en tusenfoting och lever i en U-formad håla. Huvudet har känselspröt och kraftiga käkar. Kan bli upp till 30 cm lång.Grävs mha grep med lite bredare blad. Gräv åtminstone ett spadtag djupt. Försök ej dra
upp maskarna för hand, då går de bara av.Gräv längst ut där vattnet börjar. Borstmasken trivs på mer gyttjig botten än sandmasken. Lättast att få tag på när de svärmar, från mitten av mars och in i april. Då kan man samla in
dem med händerna eller i en liten håv. Förvara i trälåda el.dyl. med ett lager blött (saltvatten!) tidningspapper i botten. Lägg sand på, ev. mer våta tidningar och förvara mörkt. Doppa gärna i vatten då och då. De klarar sig, om de är
välskötta, i kylskåp i 4-5 veckor. Kroken förs in genom maskens mun och ut genom kroppen. Stjärten får hänga fritt.
Efter all slags fisk, t.ex flatfisk, tork, haj, havsål och insjöfiskar. Man använder vanligt tackel av clement- eller paternoster typ och normalt ej flöte.
Speciellt vid mete där vågor och strömmar spolar upp tacklet. Ett bräningssänke har mässinghakar som kilar sig fast i sanden och förankrar sänket/tacklet. Hakarna böjer sig om man drar kraftigt i linan och kan på så vis fås med upp igen.
Spöskaftets yttersta del. Ofta sitter där en plastskoning för att hindra vatten att rinna in och skada glasfibertrådarna.
Båtspö
Kort, solitt och kraftigt med parabolisk aktion, för att kunna hanteras i båt och tåla stora tyngder, som havsfiske ofta innebär. Ibland med rullar som spööglor då man använder metallina. Vissa båtspön kan ha toppaktion och används vanligen för trollingfiske.
I sjö eller å där man planterat ut fisk, som sedan får fångas (=catch), men inte tas med hem (=release).
Ett bromssystem för multiplikatorrullar, som är till för att undvika överrotation av spolen, då man kastar. På så vis slipper man s.k skatbon.
Kallas även slaglina. Används vid kustmete med tunga tackel, där linan belastas så mycket att den riskerar att gå av eller försvagas. 4-4,5 m tjockare lina kan då knytas fast närmast tacklet.När det hänger färdigt för kast ligger det då 5-6 varv chocklina på spolen.
Kallas även clementbom. Används för bottenmete. Är konstruerad så att bommen håller ett sänke, men låter linan löpa fritt. Sänket ligger då kvar. Är vid havsfiske av haj oftast en c:a 10 cm lång ståltråd, med ringar i båda ändarna för linan och en ring
för sänket i den ända som är närmast spösspetsen. Fördelen med ett sådant tackel är att betet ligger på botten och att ett kraftigt hugg inte sliter av sänket. Andra fördelar är att fisken inte känner motstånd och spottar ut agnet, utan sväljer det.
Sämre variant av Cardinal.
Bra sötvattensagn som kan användas i bräckt, men inte i salt vatten.
Man fiskar från en båt som driver med strömmen. Ibland används drivankare, om strömmen är för stark. Vanlig betäckning på fiske där man avsiktligen driver över vrak, grund, etc.
Det är när man drar in linan och låter spöt arbeta när man fått fisk.
Äldre typ av pirk.
Kallas även circadisk rytm och är när fisken äter, sover och tittar på TV (gäller främst akvariefiskar). Dygnsrytmen varierar efter året och vädret, vanligtvis är fisken mest aktiv vid gryning-skymmning. Undantag är t.ex Tungan.
Se pirk, mormyska.
Beteckning på visst havsmete. Ett blänke på agnad dörj ökar fångsten. Tvinnad nylonlina töjer sig inte så mycket och kan därför med fördel användas. Seäven trollingfiske.
Detsamma som dubbelsnapper.
Det finns drygt 100 fiskarter i svenska insjöar och räknar man in alla de som lever längs kusterna blir siffran avsevärt högre. Men alla är inte sportfiskar.
Se klass.
Man skiljer mellan magra eller feta, salt- eller sörvattensfiskar. Vad gäller kustfisket skiljer man ibland även mellan flat- och rundfiak. Då man talar vattentemperatur skiljer man även mellen varmvatten- och kallvattenfiskar.
Vanligast är sandskädda, skrubbskädda, som även kallas skrubba, och rödspätta. Mer ovanlig är tunga, piggvar, slätvar och hälleflundra. Främst kustfiske med utrustning som tillåter kast med vikter på 60-100 gram. Spöt bör vara längt, för att linan skall få bra vinkel, då fisket oftast bedrivs på
långgrunda stränder. Mask och musslor är favoritagn. Ett blänke en bit ovanför kroken virvlar upp sand och fångar den ofta nerbäddade flatfiskens uppmärksamhet. Kasta ut och veva in ett par dm/minut. Se även tackel, krokar, spöhållare, sandmask, borstmask.
Sandskäddan är vanligast längs Danmarks kuster. Den trivs på öppna, ljusa, sandiga eller mjuka bottnar. Blir normalt 20-30 cm, men det finns exemplar på 50 cm och 1,5 kg. Kännetecken: buktig, ljus sidolinje,
mycket utstående ögon och glatt, enfärgat skinn; den anpassar sig till bottnens utseende och kan vara ljus- eller mörkbrun. Fiskas under sommaren då den kommer in mot land och har ätit upp sig.
Tas ej upp i denna ordlista. Tidigare sällsynt men nu alltmer förekommande efter lax i saltvatten. Flugor används dock ibland vid isfiske.
Flötet skall vara smalt för att fisken lätt skall kunna dra ner det; är det för stort eller har för stor volym, känner fisken motstånd och spottar ut agnet. I grunda och stilla insjöar. I saltvatten efter berggylta, multe och ibland haj.
Gäller för vissa fiskar på vissa platser, t. ex laxfiskar under tiden 1/10 - 29/2; lokala undantag finns. Se även minimimått.
Kallas det då man metar utan flöte och inget annat sätts på linan än en krok. Insjöfiske i grunda, stillastående vatten.
Kallas även prist: en klubba ssom man slår i huvudet på fiaken, strax bakom ögonen, så att den avlider och slipper plågas.
Se krok.
Se Abu Garcia.
Det vanligaste materialet för spön; se även kolfiber och komposit.
Tackel för flatfiskemete.
Regionalt fiskekort för sjöar och vattendrag i Göteborgsregionen. Gäller för alla som bor på samma adress, men fiskekortsinehavaren måste vara med vid fisket. Se även Blå kortet.
Fisketävling för fiskar(e), där Gula kortet gäller. Alla fiskar måste vägas på Sjölyckan, Sportfiskarnas tillhåll i Delsjöområdet(Göteborg), och fotograferas.
Se Abu Garcia.
Fruktat laxparasit; en millimeterstor mask som förorsakar en dramatisk dödlighet hos laxyngel. Finna främst i Norge, men förekommer även i Sverige. Enda "botemedlet" är att
ta död på alla laxfiskar i området och låta vattendraget ligga i träda under ett par år.
är giftiga och får man ett sår från en tand blöder det i flera timmar och tar låg tid att läka. Använd handskar!
Framförallt pigghaj vid västkusten. Fiskas med stora krokar, 10/0 eller större, vajertafsar och agn. Hel makrill är bäst; kroken ssticks genom makrillens rygg och ut genom munnen,
stjärten surras vid linan med bomullstråd. Bottenfiske för pigghaj: använd clementspridare och ett avstånd till kroken på c:a 3 m eller mer.(Större hajar fiskas oftast med flöte.)
Använd tjocka handskar och hala in hajen genom att ta tag i stjärten. Släpp i hajen igen när kroken har lossats och bytet har mäts, fotograferats och vägts.
Typ av linvinda, som används för grov, tvinnad nylonlina,vid t.ex dörjning eller trollingfiske.
Uttryck för rulle och spö; på spolen ligger linan lindad tvärs mot spöriktningen och fullen har därför en bygel eller hasp som fångar in linan. Spöt har större ringar för linan än spinnspöt.
Fiske i havet från båt, till skillnad från kustfiske, och med något andra redskap: båtspö och multiplikatorrulle.
Teknik: fisken förs till båtsidan. Den vassa kroken förs lungt in under huvudet; en hastig rörelse kan få fisken att dyka eller slita sig. När kroken är på plats dras den snabbt uppåt,
så att kroken tränger in och sitter fast. Fisken lyfts, utan att flyga, in i båten. Nödvändigt redskap för stora fiskar, framförallt rockor och stora flatfiskar. Se även håv.
Se pirk.
Fördelen med håv är att man inte skadar fisken och därför kan kasta i den efteråt. Nackdelen är att man inte kan ta in de största och i diameter omfångsrikaste fiskarna. Teknik: håven
stoppas ner i vattnet innan fisken skall tas in. Fisken dras sedan rakt över håven; fisken skall m.a.o inte jagas med håven. Nätet böt vara så djupt att det räcker för en torsk, gädda eller
lax på c:a 10 kg.
Se sinnesorgan.
är förmodligen mer varierat än havs- och kustfiske genom att man har fler arter i fler olika storlekar och miljöer att välja bland. Se även isfiske, pirk,spinnare och wobbler.
Håller en människa då den är c:a 5 cm tjock. Generellt gäller att ju svartare isen är desto tunnare är den. Helst skall isen vara vit.Det finns många olika typer av is (som kan förekomma samtidigt):
kärnis är den första sorten av nyis, är klar och genomskinlig, seg och stark, och när den åldras blir den vit. Efterhand blir den torr och spricker. Den åldrande isen kallas gråis. Snöblandat regn som fryser
där ingen is förut fanns kallas stöpis, och är porös och förrädisk. På ytan ser den skrovlig ut.
Fiske från is i borrat eller naturligt häl. Gör ett hål utanför t.ex en udde och gör sedan flera hål med c:a 5 m avstånd mot djupare vatten. På så vis söks ett område av effektivt. Ha dock tålamod och stanna kvar på en plats och byt istället bete
än borra nya hål! Tänk också på att ett hål fungerar som en lampa, om inte isen i övrigt släpper igenom så mycket ljus. Borra därför inte för tätt, då fisken kan bli förvirrad. Abborren tycker om att gömma sig i mörka områden och jaga i ljusa; se
även röding.
Därför måste man dra till sig fiskens uppmärksamhet. Rör pilken lite och darra på handen om pirken är liten. Ju större bete desto större rörelse kan man göra.
Pirka från botten och uppåt. Börja från botten igen när pirken slår mot iskanten. Blänke fungerar bara om isen släpper igenom ljus och annars blott nära hålkanten. Annars bör man använda agn; se även mormyska och jigg.
Insjöpirk som består av en krok på vilken man satt fast en imitation av t.ex en larv. Varierar i storlek, från mormyska till sådana lämpade även för kustmete. Jiggen är konstruerad så att den inte fastnar så lätt i botten genom att krokspetsen pekar uppåt ytan.
Detta för att kunna "böka" med den i botten: man lyfter den en bit upp och låter den sedan studsa mot botten igen. Mest använd vid isfiske och på våren ddå insekterna kläcks. Blir dock allt vanligare vid övrigt fiske. Kommer ursprungligen från USA.
Det speciella med karpen i de flesta svenska fiskevatten, är att den måste sättas tillbaka när man fångat den.
Innebär att man ligger på isen, precis vid det borrade hålet, och tittar på hur fisken, främst harr, sik och röding, reagerar på betet. Genom att man ser om en fisk kommer kan man locka den att hugga på ett helt annat sätt än vanligt isfiske. Se även mete.
Uppdelning av fisket och fiskeutrustning i klasserna:
Se rocka.
Man behöver lära sig 5 knutar: (bilder är på ingående).
En förstärkningsfiber av nästan rent kol med stor hållfastighet och stor styvhet. Används framförallt till spön. ämnets kemiska struktur ger ökad känslighet i spöklingan, lägre vikt, mindre diameter och snabbare aktion. Kolfiber är även elektriskt ledande.
Ett blandat material av kolfiber och glasfiber i olika balanserade kombinationer. utnyttjar glasfiberns elasticitet och kolfiberns spänst och styvhet.
Är graderade i olika storlekar och sortes. Minst är storlek 26, några mm lång och avsedd för sötvattensfiske. Därefter blir krokarna större till nr 1. Krokar större än storlek 1 har beteckningen 1/0, 2/0 o.s.v. 4/0 är c:a 3 cm lång, 10/0 är c:a 5 cm lång. Tjockleken varierar och graderas inte. Vissa krokar har hullingar för att inte agnet skall glida ner och täcka spetsen. En del krokar, t.ex de för flatfisk, har långt skaft, litet gap och är ofta blåsvarta. Vissa krokar (t.ex för flugfiske) saknar ögla och har istället en platta eller "spade", en s.k spade end, som man knyter om. Se även angelkrok, lakkrona, ryckare, pirk.
Från kusten, oftast vid havet. Ibland ser man beteckningen även om inomskärsfiske från båt. Se även havsfiske.
Normalr från långgrunda (sand)stränder efter flatfisk.
Längre än båtspö, ofta uppåt 4 m, och med 2/3 aktion, för att få en bra vinkel på linan och kunna kasta långt. är ofta ihåligt för att få ett hållbart och samtidigt lätthanterligt spö.
Krans av stora krokar som används vid lakfiske. Se pirk.
Steril avkomma av korsning mellan lax och öring.
Anordning vid reglerade vattendrag, som möjliggör för laxen att simma uppströms till sina lekplatser. I laxtrappor är allt fiske normalt förbjudet.
Avpassas efter utrustningen och fisketyp. Tunna linor ger alltid längre kast, men slits i gengäld fortare. Regel:
Påverkar fiskens ätande, i synnerhet fiskar med sluten simblåsa (torsk- och abborrfiskar) eftersom lufttrycker påverkar vattnets tryck. åskväder är därför inget bra fiskeväder för sådana fiskar.
Se aktion.
Ett bromssystem för att minimera risken för överrotation av spolen. Ett magnetfält verkar istället för centrifugalbromsens vikter.
Används uteslutande vid havsfiske. Den är stummare än nylonlina, vilket gör att man kan göra mothugg på stora djup. Den skär även vattnet bättre, vilket är betydelsefullt då vattnet är strömt; man slipper då få en vid båge på linan. Metallina är inte starkare än nylonlina, men den tål slitage något bättre.
Förekommer i många olika utföranden, t.ex botten-, flat-,fisk-, flöt-, friline-, havs-, kik- och kustmete. Se även slantfiske.
Se pirk.
tillämpas för framförallt laxfiskar.
Se även fredningstid.
Kallas även nymf, metallnymf, metallnymfpirk, o.s.v. Ursprungligen från Ryssland. Krokar från 26 upp till 10. På kroken sitter en imitiation av en liten märla (=kräftdjur) eller larv och väger därför inte mycket, från något gram, stor som ett tändstickshuvud, och uppåt. Används för isfiske på mycket grunt vatten, upp till en halvmeter djupt bara, oftast i samband med sländ- och insektskläckningen på våren. Oftast även en form av kikmete. Se även jigg.
Detsamma som spinnrulle. Finns i två varianter, en som går att spinnfiska, dvs kasta med, och en som bara går att pilka med. Den förra är oftast mycket dyrare eftersom den måste vara utrustad med diverse bromsar, som förhindrar skatbon.
En sorts räka som lever i sötvatten. Viktig abborrföda.
Sänks ner tillsammans med dragglinan, eller förankras vid en sten. Vid isfiske mäskar man ofta på kvällen innan morgonfisket. Mäsket drar till sig hungriga fiskar. Kattmat innehåller mer kött än hundmat. Bra är även djurblod blandat med kli och eventuellt kött- och fiskrester. även ost, svinlever och andra starkt luktande ämnen kan fungera.
Benämning på lite större abborre, som lever på nors och annan småfisk.
Se mormyska.
Tackel med en tyngd längst ner och krokar ovanför. Betet ligger därmed inte på botten, som om clementspridare används. Fördelen är att betet kommer en bit upp från botten och därmed skyddas från t ex krabbor. Används för alla typer av fisk.
Fisk som jagar i de fria vattenskikten.
Se haj.
Imiterar fiskar och är därför också oftast avlånga. Till kategorin hör pirkar för såväl havs-, kust-, is- och insjöfiske. Finns i flera olika utföranden: ryckare (fyr) kantiga och i de nedersta hörnen sitter en fast krok (hit hör även lakkronan); används för att rycka kroken så att den fastnar i fisken, vilket idag anses föråldrat och framför allt oetiskt; vertikalpirk (hänger alltså i linans längdriktning och är den vanligaste formen av pirk); metpirk (har ett avstånd mellan pirken och enkelkroken, (som det oftast är frågan om); blänke (som metpirken, men mer rundformat drag; framförallt för röding); Balanspirk (hänger horisontellt med (fasta)krokar i varje ända); dvärgpilk, pärlpirk och drivpirk (är äldre typer som ej används längre); huggpirk ( vertikalt eller horisontellt hängande pirk som har en fast krok; t.ex ryckare eller balanspirk).
Att fiska med pirk. Oftast innebär fisket att man drar upp linan och betet från botten, någon eller några meter och sedan låter det sjunka ner mot botten igen. Genom att dra och snurra på linan kan man få pirken att simma i cirklar eller få pirken att härma en fisk som äter, är skadad, o.s.v.
I sjö eller å där man planterat ut fisk (=put), som sedan allmänheten mot en mindre avgift får fånga (=take). Jfr catch-and-release.
Namn på spinnrullar tillverkade av Abu. Record 1500 introducerades 1939, och blev en stor försäljningsframgång. Utvecklades senare till Ambassadeur.
Beteckning på en riskärve som sänks ner i vattnet för att fungera som gömställe och skydd för småfisk. Används för att skydda mot t.ex skarvnar. Gömslet kommer även att dra till sig större fiskar. Jfr att mäska.
Slätrockan kan bli 100 kg tung, så man måste ha rejäla don; lina 1,0 eller tjockare. Munnen är stor och kraftig och kräver därför stor och vass krok. Agna med makrill och se till att hullingen är fri. Låt betet ligga stilla. När rockan hugger skall man ge den en halvmeter lina innan man rycker till, så att den tar betet ordentligt. Använd sele när fisken skall drillas. Lever i djupa vatten.
Knaggrockan är mindre och fiskas på våren på sandbankar ute i havet. Använd krokar 2/0-4/0. Svår att få in i båten på grund av taggar. Använd huggkrok och sätt den i vingen vid sidan av huvudet. Fiskas som slätrocka.
Gift som man använder för att ta död på fisk i ett begränsat vattendrag, t.ex i medicinskt syfte. Giftet hälls ut i vattnet.
Kustlevande fiskar som ej är flatfiskar, t.ex:
Se trollingfiske.
Fångas främst vid isfiske. Kallvattenfisk som leker på hösten och är mager och oaptitlig hela vintern. Fängas bäst på våren. Rödingen väger normalt mellan 150-200 gram. Mäska med ostmassa ris- eller sagogryn, krossade havregryn eller kokt potatis. Mäska på kvällen och fiska i gryningen. Använd speciella rödingblänken, dvs lockskedar i silver- eller kopparfärger som sitter 5-6 cm ovanför en agnad krok i storlek 8-10.
äter sand och filtrerar näringsämen i den. Bor i U-formade hålor, med en hög filtrerad sand i ena änden och en fördjupning i den andra. Ligger djupast när det är lågvatten. På djupare vattev kommer den ofta upp ur sin håla med en del av kroppen och är då tillgänglig för fisken. Blir normalt 6-7 cm, men kan nå 20 cm. Stora högar av förbrukad sand vittnar om stora maskar. Grävs på ungefär samma sätt som borstmasken, men häller sig inte lika bra, blott 4-6 dagar. Rensar man inte bort döda maskar förkortas livslängden för övriga. även åska inverkar negativt. Ett av de bästa agnen för flatfisk, men också ett av de besvärligaste. Maskarna tenderar t.ex att punkteras när kroken trycks in.
Effektivt bete som är svårt att få tag på. Imitationer finns i form av en krok med långt skaft, som är överdraget med en snett skuren gummislang i olika färger, t.ex rött,vitt gult och grönt.
Lukr, smak och känsel är de viktigaste sinnesorganen, medan syn och hörsel är sekundera. Luktsinnet är välutvecklat och t.ex hajen spårar upp födan genom dess vittring, liksom ålen, som påstås ha ett luktsinne som är 2500 gånger starkare än människans. även smaken är i sammanhanget viktig då fisken skall avgöra bytets lämplighet; om fisken får något i munnen som den inte tycker om stänger den inte gapet, utan spottar ut bytet med en vattenstråle.
Benämning på det lintrassel som uppstår då spolen roterar snabbare än lina löper ut, vid kast med multiplikatorrulle. Den understa linan tränger då ut och förbi linan i lagren ovanpå och orsakar ett trassel som ser ut som ett "skatbo".
äldre typ avfiske med ett bambuspö och krok av speciell typ. När fisken fångets släppte linan från spöt och fisken togs upp för hand. Idag kan motsvarande fiske ske mha ett teleskopspö, spinrulle och vanligt tackel.
Snabbfäste för lättare tackel.
Äldre typ av fiske i grunda sjöar och åar. En snara av t.ex metall träs försiktigt över huvudet på fisken och dras sedan åt med ett ryck.
Beteckning på rulle och spö; linan ligger upplindad i spöriktningen och löper därför lätt ut från spolen. Spöt behöver alltså inte ha så stora ringar. Se även haspel- och multiplikatorrulle.
Skiljer sig från en pirk genom att ha en sked som snurrar runt beteskroppen. Skeden skapar vibrationer och ljud, som fisken kan uppfatta. För insjöfiske i grunda, klara och stilla vatten.
Används i samma syfte som bränningssänke och viras runt linan.
Icke-kommersiellt fiske, oftast med någon form av spö (alltså inte med nät, ryssja, o.s.v). Vissa gränsfall finns, t.ex. angelfiske och dörjning (där man använder många upphängare). Sportfisket bestäms också av den fisk man fångar; fiskarna kallas sportfiskar.
Håller ut kroken så att den inte trasslar in sig i linan.
Finns i många olika varianter för olika typer av fiske. En vanlig indelning är i enhands- respektive tvåhands-; se aktion, klass, testkurva, båtspö, kustspö.
Speciellt användbara för mete vid sandiga stränder. Man slipper då hålla i spöt hela tiden, och kan på så vis ha flera spön igång samtidigt.
Beteckning på ett fiskedrag.
Utmärkt bete för flatfisk, torsk och ål. Bättre än annan lever för sin större fasthet. Luktar starkt och lockande.
Annan namn på lekande.
Beteckning på den del av linan där krokar och sänke sitter. Kallas även tafs, upphängare, etc. Finns i två grundversioner, clement- och paternostertyp. Tafs kallar man ibland även linan och kroken/krokarna i ändtacklet.
Spötyp som går att skjuta ihop. Ofta ganska långa och används för mete av lättare fisk. Går ej att kasta eller pirka med.
Storleken på den tyngd i kg som krävs för att böja spöspetsen i rät vinkel mot butten. Testa ej detta genom att hänga en tyngd i toppöglan, ty den är oftast bara limmad och kan lossna! Se även aktion, fiske 1-4.
Nattfiske där man sänker ner en nätstrut över den sovande fisken (som man ser genom att lysa med en lampa). Fisken vaknar och trasslar in sig i nätet då den försöker fly.
Bedrivs från drivande eller körande båt. Man använder i det förra fallet drag med stor yta (för att fånga mycket vatten)och liten vikt (de är tunna). Teknik: man håller linlängden konstant och pumpar sakta in draget och låter det sjunka. Det simmar då upp och sedan ner, som en fisk som häller på att äta (se även driftning). Vid körande båt måste man istället ha en tyngd eller wobbler som håller betet några meter under ytan. Metoden kallas att dörja eller ränndörja. Man använder oftast en tvinnad nylonlina, som inte töjer sig så mycket och därför medger bra mothugg. Se även driftning.
Flatfisk som bara kan fångas under nätterna i april och maj. Som agn använder man ruttna sandmaskar.
I vissa sjöar blir abborrbestånden stora, men innehåller inga eller väldigt få stora individer. Istället finns bara väldiga mängder småabborrar, sk tusenbröder.
Förkorting för ultralätt; se klass.
Används framförallt vid havsfiske efter haj, kattfisk, havsål och rocka. även insjöfiske av gädda. Går ej bra att knyta; vajerlås bör användas.
För varje fiskart finns ett eller flera temperaturområden där villkoren för näringsintag, ämnesomsättning etc är optimala. Man skiljer mellan varmvatten och kallvattenfiskar. Torsken trivs t.ex i kallare vatten, inom området 2-10 grader, rödingen vill ha ännu kallare. Abborren vill ha varmt vatten, gärna uppåt 20 grader. Under vintern äter sötvattensfiskarna mindre, framförallt för att deras byten inte längre är tillgängliga. De rör sig också långsammare (och därför måste betet röras/spinnas in långsammare). Men isfisket visar att fisken trots detta hugger, eftersom ett drag eller agn kan utlösa huggreflexerna.
Avser egentligen allt fiske på vintern, men normalt menar man isfiske.
Typ av bete som används framförallt vid trolling. Imiterar en fisk som simmar, ev. som också är skadad, äter, flyr, osv. Finns därför i många färger, storlekar och utföranden. Framförallt för gädda. Går lätt att tillverka själv.
Sänke och tafs.
Upp |
Startsidan |
Copyright ©Annicka Botters
URL: http://w1.316.telia.com/~u31604372/Fiskeord.htm